Förstår inte varför det blev som det blev. Ser du inte hur gråten flyttat in i ditt barns klara ögon?

Det dyrbaraste ni har, för allas bästa och för världsbildsrasering.
Vi kan prata med er, eller inte säga något alls.

Ni har förståelse för den förstörda normen men ni fattar egentligen ingenting.

Var detta för er, för oss eller för att ni helt enkelt gav upp?

Kan jag någonsin tro på kärlek igen när ni krossat allt jag någonsin trott att det innebär?

Ni splittrade mig. Jag är i tusen bitar

Undrar vem bladvändaren var

Hur kan jag låta mig förlora så mycket av mitt förnuft, när jag alltid varit så fokuserad?

Jag som alltid kunnat reda mig själv, är i största behov av en vit springare

Är det ingen som ser, hur ångesten sakta äter upp mig innifrån?

Hur ska jag få någon rätsida i en omgivning så egocentrerad och så långt ifrån något svar?