Jag är helt slut, helt tömd på all glädje, på allt riktigt, på allt. Vet inte när jag senast mådde såhär...
Allt har vart för mycket nu ett tag. Jag har spårat ur, kört av vägen, gått vilse, och nu önskar jag inget mer än att hamna på rätt spår igen.
Förlåt mamma, förlåt alla ni. 
   Om du, mr d, kunde ha en gnutta förståelse, försöka se mig, eller ha en unns acceptans av den jag är, skulle kanske det här aldrig gått såhär långt. Men jag klandrar dig inte, den tanken har jag föralltid givit upp. Du har visat vart du står, du har sagt ditt.
Men jag har hoppets låga tänd, dock liten men den finns där. En dag kanske du släpper din egocentriska självbild och släpper in mig igen. En dag kanske vi har lagt det här bakom oss... Innan den dagen kommer måste vi sattsa på att komma ur den här gropen. Men med min svaga kämparglöd har vi tagit färre framsteg än vi gått framåt.

Valet står hos dig, jag vet inte hur länge jag orkar, vi orkar.
Men jag väntar på dig, på vi.

/Hmkcl